|
När jag skaffade
Troya hade jag högtflygande planer för henne, jag ville tävla
lydnad, viltspår, bruks, jaktapportering ja allt, men helst av allt
agility! Terry hade ingen lust att träna nånting alls då och jag
hade huvudet fullt av nya kunskaper jag ville använda, en tollare
verkade perfekt för alla mina träningsdrömmar. Genom en vän fick jag
kontakt med Troyas uppfödare, som gärna ville ha ut en tik på foder
till en tävlingsintresserad person. Troya visade sig vara extremt
lättlärd men jag stötte också på många problem och hon blev en
riktig utmaning. Vild och galen var hon, inte förrän vid två-tre års
ålder började hon lugna ner sig något, men oj vad mycket jag lärt
mig av henne! Äntligen känns det som vi är samspelta och förstår
varandra. Tyvärr är inte agility riktigt Troyas grej, men i lydnaden
blev det ett LPI 2006 och nu jobbar vi vidare mot högre höjder.
Troya gör det mesta man ber henne om så länge man har en tennisboll som
hon kan få hämta efteråt! Hon är en duktig apportör men jag har inte
lagt så mycket krut på jakten som jag kunde ha gjort.
Vi kastrerade Troya under hösten 2008. Jag hade länge velat göra det
eftersom hon hade väldigt jobbiga skendräktigheter och var mycket
påverkad av sina hormoner under långa perioder. Hon uppvisade bland
annat mycket rädsla och osäkerhet. Eftersom jag haft henne på foder
avvaktade vi då uppfödaren eventuellt ville ta en kull, men det blev
aldrig så. När Troya sen fick en juvertumör som man naturligtvis
vill ta bort så snart som möjligt, blev det så att jag valde att
kastrera henne i samma veva. Det var det bästa jag gjort för henne!
Hon har blivit en helt annan hund; mer framåt, lättare att träna -
inte lika osäker och avvaktande som hon kunde vara under sina
"humörsvängningar" och framförallt inte alls lika rädd!
|
