|
Terry är min första hund, tillsammans med pappa skaffade jag honom
när jag var fjorton år. Vi började träna på Roslagens Hundungdom när
Terry var tre-fyra år, innan dess gick vi de vanliga valp- och
grundkurserna. Vi testade agility och jag tyckte det var roligt, men
Terry var inte överförtjust. Visst följde han med i banan men han
såg ingen mening i att springa, så vi lade agilityn på hyllan ett
tag, vi tränade då och då för om det var sällan kunde han ibland
tycka det var kul. Jag började intressera mig för att hålla i
kurser istället, det började med ungdomsgrupper och sen blev jag
handledare inom brukshundklubben.
När jag sen skaffade Troya hade Terry hunnit bli nästan sju år och
tyckte det roligaste i livet var att lulla runt, lukta på saker,
pipa med pipleksaker och jaga kajor. Nåt år senare följde jag med
mina klubbkompisar på en agilitykurs för Tobias Svensson. Jag körde
med Terry för min egen skull tänkte jag, eftersom Troya var lite för
ung och grön, min målsättning var ju att träna och tävla agility med
henne. Men då släppte det verkligen för Terry, jag fick ett helt
nytt handlings- och belöningssätt och Terry tände till som sjutton.
Plötsligt var agility det bästa han visste, okej, i kombination med
pipleksaker helst! Sen rullade det på, vi tog pinnar på de första
tävlingarna och kom upp i tvåan på en gång. Men sen fastnade vi där
och
kom inte längre, det lossnade till slut men Terry har
blivit så pass gammal att nu har vi gått över till
lydnad istället.
Det
börjar gå ganska bra för oss med lydnaden, Terry är glad
och positiv och det imponerar på många domare. Vårt
stötesten är apporteringen, men det är bara att nöta på! |
